Igår när jag gick och la mig i sängen bredvid Alva och med Viggo i famnen la jag mig till rätta och Viggo likaså genom att gosa in sig hos mig. En liten fot fick jag upp på mig och jag tog den i handen och bara myste. Viggo myste i sömnen han också för så fort jag släppte den lilla fossingen så blev det oroligt, men det blev snabbt stilla när jag tog den i handen igen.
Det var då den kom, rädslan, paniken. Den dyker upp då och då ända sen Alva föddes. Tanken med "tänk om". Tänk om det här lilla miraklet inte andas imorgon. Det är jag rädd för, den sk PSD, plötslig spädbarnsdöd. Då ligger jag vaken, länge, länge och lyssnar på varje andetag både Viggo och Alva tar. Viggo är ju den som ligger i "riskzonen" nu med sin ringa ålder. Tillslut somnar jag, och är lika lättad varje gång jag vaknar av en liten orolig som söker trygghet.
De gånger jag skulle ha lugnat mig genom att söka på det på nätet så har jag bara halkat in på bloggar och liknande där det faktiskt har hänt. En blogg ringer särskilt i huvudet. Deras son dog i PSD när han var lika gammal som Viggo är nu.
Jag vet, man ska leva i nuet, njuta av dagen som är. Och det försöker jag göra. Men rädslan, den dyker upp ändå...
5 kommentarer:
Åh, jag tänker precis som du, varje kväll när jag ska sova, varje natt och varje morgon (och mitt på dagen). PSD förekommer ju i magen också och det gör mig jätteskrajsen. Det kommer definitivt inte gå över när barnet är fött, men det som kommer att göra det lättare för mig att att kunna se och höra hur barnet andas om jag vaknar och är orolig...
Klart man är orolig för sina små. De är ju det bästa vi har ♥
Kram!
Känner igen det där... Livet känns så väldigt skört när man har en liten tycker jag.
Alltför skört!
Vilken tur att jag inte visste det där om PSD i magen!! Mina som varit så lugna där, jag skulle ju haft halvpanik hela tiden!
jag är likadan.. speciellt första 5 månaderna. tok nervös på nätterna
Skicka en kommentar