Nu har det 6 veckor och 4 dagar sen vi tog vårt flyttlass och lämnade storstaden för ett litet, litet samhälle. Vi har fått så många frågor från alla håll och kanter om "hur känns det?" och "trivs ni?". Det har varit jättesvårt att svara, för det är först nu som känslan av att vi bara är på besök börjar försvinna, men det är fortfarande svårt att svara.
Vissa dagar känns det ganska bra när man spatserar omkring här, andra dagar längtar jag till "mitt" Göteborg.
Helt plötsligt känns många saker lite enklare, men samtidigt är det även saker som inte är det. Vardagen är densamma, det kommer man ju inte ifrån.
Man ska sköta barnen, och sig själv och hemmet, och det finns ju, och ser i stort sett detsamma ut var man än bor. Det känns skönt att ha min familj så nära, att få hjälp med barnpassning 1 timme eller 2 när det behövs, att sy gardiner eller bara att kunna gå hem till någon 1 timme för att komma hemifrån. Det är mysigt att gå på promenad och gå förbi någon man känner och prata 10 minuter utan att behöva göra en stor grej av det.
Samtidigt, jag saknar anonymiteten, att kunna gå på promenad utan att bli igenkänd. Att planera in besök pga av att man inte bor så nära varandra då jag gillar planering och att ta en fika och inte bara prata lite snabbt. Jag saknar M.s familj, det är ändå den familjen som funnits nära oss i många år och som har ställt upp när det behövts. Den lilla familjen som man är van att fira födelsedagar och högtider med. Och sist, men inte minst viktigast, våra vänner, både gamla och nya som man bara kunde ta en fika med på stan eller träffas med ungarna så att de får leka av sig.
Skulle vi komma att trivas i Rimforsa så kommer vi en av våra drömmar lite närmre, att köpa hus. Vill vi tillbaka till Göteborg så känns det väldigt långt ifrån. Men huvudsaken är att vi trivs där vi bor, och idag, ja, ibland trivs jag här och ibland inte. Så det dröjer nog länge till innan vi vet vad vi vill!
