Ibland känner man sig faktiskt så, när man är så maktlös att man blir urförbannad på sin egen dotter under ett 2-årsutbrott à la jag vägrar gå överhuvudtaget om du inte bär mig.
Hur gör man då?
Det är för mig helt omöjligt att "ok, jag bär dig för denna gång" när jag även har Viggo med mig. Jag kan inte bära dem samtidigt, min rygg knäcks, och att springa fram och tillbaka med en i taget är bara skrattretande. Hon är 2 år! Hon kan gå! Jag vet ju att hon bara kör med mig för att jag är hennes mamma, precis som alla barn (de flesta iaf). Hur tvingar man ett barn att gå när de totalvägrar?
Det tog 15 minuter att gå från bilen och till vår loftgång idag, det är typ 20 meter och 4 normallånga trappor upp. Sen satt Alva och skrek på loftgången med både tårar och snor rinnandes för att hon fortsatte vägra gå de sista 2-3 metrarna. Då blev det en ordentlig maktkamp, hon fick faktiskt sitta där och gråta. Jag hade dörren öppen, det var bara för henne att komma in, jag gick ut ca varannan minut samtidigt som jag slängde ihop lunchen och pratade med henne och tillslut tog hon min hand och gick in.
Och nej, jag var inte så där totalt kolugn som man borde vara. Jag var riktigt förbannad och både höjde rösten och tog henne ganska omilt (absolut inte så att det gjorde ont!) under min arm när jag bar henne uppför trappen. Och jag står för det men jag skäms för det, efteråt funderar jag på varför jag tappar humöret, det gör ju ingen nytta. Men jag blir stressad när Viggo samtidigt sitter i sitt babyskydd och påminner mig om att han börjar tröttna och bli hungrig, och hela foglossningsgrejen gör sig påmind, och humöret sjunker direkt!
4 kommentarer:
Det låter som om du har haft en tuff första dag hemma ensam med de två!
Jag har ingen aning om vilken frustration du känner men jag kan tänka mig att jag hade reagerat och gjort precis som du. Man kan ju inte lämna en 2-åring själv vid bilen, men att låta den sitta och skrika i trappen (för det ekar ju faktiskt inte så mycket där ni bor nu eftersom det är utomhus, än om det hade varit i ett "riktigt" trapphus) tycker jag är helt rätt. Man måste ju vara hård och bestämd. Hon testar sig förmodligen bara fram och ser vad hon kan få dig att göra så att hon slipper det själv. Tvåårstrots, finns det? :-)
Du är jätteduktig Tess, bara så du vet! Ha inte dåligt samvete. Bra att skriva om det här också så att du får det ur dig, och bra att prata med M så att han vet det (så att han kan vara konsekvent om det skulle hända när hon är med honom). Plus att du kan få tröstande ord från honom.
Kram! ♥
Hej halkade in här via "nästa blogg"-knappen och ville bara hälsa och säga att du är inte alls på något vis ensam. Att vara mamma är inte detsamma som att vara superhjälte. Vi har känslor, bra dagar, dåliga dagar, dagar med obegripligt tålamod och dagar då det inte behövs mycket alls för att man ska få ett bryt. Brukar försöka tänka att det hade varit märkligt för ett barn att växa upp utan att få se att man faktiskt har känslor......i ett stort spektrum. Hur ska dom annars tänka den dag dom förstår att dom blir frustrerade och aldrig sett sina föräldrar såna. Otillräckliga? Äsch det var hobbypsykologi. Känner dig inte alls men är säker på att du gör ditt bästa och det är det enda som gälls.
Ha en bra dag!
Petra
Vet precis hur det känns gumman! De små trollen kan reta gallfeber på en precis som de blir frustrerade på oss. Här kör jag djupa andetag och stänga dörren om mig i 10 sekunder så får han skrika utanför så jag hinner lugna ner mig. Noahs busgrej just nu är att smita in i duschen och ställa sig och dra i duschslangen så att han blir alldeles blöt.....jätte jättekul precis när man fått på honom alla kläder och är klara för förskolan...gaaaah.....
Man får bli arg som mamma/pappa och sätta gränser. Det viktigaste är att man blir sams sen! barn är ju oftast inte långsinta...Du är superduktig!!! kram
Skicka en kommentar