Jag blir förvånad varje gång att jag fortfarande förundras och även förvånas över hur många andra tänker och agerar. Jag borde inte bli det med tanke på allt som händer och sker och borde mest tänka "ah, det kunde jag anat!".
Något som förvånar mig ikväll och även gör mig lite ledsen är när jag läser på mitt kära familjeliv om blivande mammor som är såååå trötta på sina graviditeter så de letar efter olika sätt att sätta igång sin förlossning, även om de bara är i v34-35. Ett barn räknas som fullgånget först i v38.
Deras anledningar är b la; foglossningar, barn sen innan som tar energi, att de inte får sova ordentligt, sammandragningar och förvärkar. Ofta allt på en gång.
Man är så rädd för missfall i början och att det ska vara något fel med barnet, men mot slutet, när det oftast är riktigt rikigt jobbigt då tar egoismen över och då vill man göra allt för att få ut bebisen även om det inte är det bästa den. Det är det jag inte förstår.
Jag skulle vara lyckligast själv nu om min graviditet skulle vara klar och jag hade en bebis i min famn. Men än är det några veckor till, och det får jag stå ut med.
Jag har haft foglossningar sen v13, Pyret tryckte ner huvudet i bäckenet i v30 vilket har förvärrat allt ännu mer, jag är konstant trött då jag har en dotter som virvlar runt i vår säng på nätterna, jag måste kissa 2-3 ggr/natt och jag vaknar varje gång jag behöver vända på mig. Jag har sammandragningar och förvärkar, och en karl som hoppar högt varje gång jag säger pust eller stön för att han är rädd att även Pyret ska komma tidigt precis som Alva.
Jag kan inte säga att jag har det värre än någon annan, för jag anser att man inte kan jämföra på det sättet då man har olika smärtgränser och toleranser både fysiskt och psykiskt. Men jag vill för allt i världen göra allt för mitt barn som finns i magen precis som jag skulle sätta mitt eget liv för att skydda Alva.
Varför så egoistiska?
Något som förvånar mig ikväll och även gör mig lite ledsen är när jag läser på mitt kära familjeliv om blivande mammor som är såååå trötta på sina graviditeter så de letar efter olika sätt att sätta igång sin förlossning, även om de bara är i v34-35. Ett barn räknas som fullgånget först i v38.
Deras anledningar är b la; foglossningar, barn sen innan som tar energi, att de inte får sova ordentligt, sammandragningar och förvärkar. Ofta allt på en gång.
Man är så rädd för missfall i början och att det ska vara något fel med barnet, men mot slutet, när det oftast är riktigt rikigt jobbigt då tar egoismen över och då vill man göra allt för att få ut bebisen även om det inte är det bästa den. Det är det jag inte förstår.
Jag skulle vara lyckligast själv nu om min graviditet skulle vara klar och jag hade en bebis i min famn. Men än är det några veckor till, och det får jag stå ut med.
Jag har haft foglossningar sen v13, Pyret tryckte ner huvudet i bäckenet i v30 vilket har förvärrat allt ännu mer, jag är konstant trött då jag har en dotter som virvlar runt i vår säng på nätterna, jag måste kissa 2-3 ggr/natt och jag vaknar varje gång jag behöver vända på mig. Jag har sammandragningar och förvärkar, och en karl som hoppar högt varje gång jag säger pust eller stön för att han är rädd att även Pyret ska komma tidigt precis som Alva.
Jag kan inte säga att jag har det värre än någon annan, för jag anser att man inte kan jämföra på det sättet då man har olika smärtgränser och toleranser både fysiskt och psykiskt. Men jag vill för allt i världen göra allt för mitt barn som finns i magen precis som jag skulle sätta mitt eget liv för att skydda Alva.
Varför så egoistiska?
2 kommentarer:
Undra om vi har läst samma inlägg...
Fy, jag blir så trött. Jag kan förstå om man är trött på att ha ont och det är jobbigt men att på allvar försöka få igång förlossningen tidigare än då bebisen är färdigutvecklad är helt idiotiskt!
Jag blir också arg!
Jag läste om någon som försökte sig på någon hinnsvepning på egen hand. Tycker nog att en del är mer än lovligt dumdristiga. Vissa saker ska man helt klart överlåta åt sjukvården.
Skicka en kommentar