Viggo Karl Per Spjelkavik

- du lille fina, välkommen hem.

Lik din storasyster var du alldeles för nyfiken på världen utanför magen. 21 dagar till var för lång väntan, du hade bråttom till världen, att få träffa alla som längtat efter dig.

Onsdagmorgon började med en molande värk i korsrygg, blygdben och ljumskar. Helt klart så var värken annorlunda än den jag känt innan via foglossningen, men ändå så är man osäker när tecknen är lite diffusa. På torsdagen så fortsatte det mola obehagligt så på eftermiddagen ringde jag förlossningen för att lugna mig lite med tanke på att min förlossning med Alva hade gått så fort. Jag skulle fortsätta att avvakta här hemma. Men höra av mig om det tilltog.
Vid kl 20 på kvällen ringde jag förlossningen igen då jag tyckte mig fått 2 tecken om att det har börjat sippra fostervatten.
Min tanke var, i och med att jag inte hade fått så tydliga värkar, att fråga vart jag skulle in på kontroll på morgonen. Men tji fick jag! De ville att jag skulle komma in direkt.
Denna gång var det även dags att ringa barnvakt och M.s föräldrar satte sig i bilen och åkte hit.
Under tiden så tog jag spårvagnen upp till förlossningen medan M. väntade här hemma. Jag tänkte att jag ändå skulle få åka hem så det var ingen idé att M. följde med från början.

Väl inne på förlossningen så fick jag komma in i ett kontrollrum och det sattes ett ctg på magen för att se så att Pyret mådde bra, samt för att se om jag hade några värkar.
Värkarna var i gång, men inte så starka och täta, men regelbundna. Dock var Pyrets hjärtljud lite för höga för att jag skulle få åka hem så jag ringde in M. och fick ligga i 5 timmar för att se på hjärtljud. De kontrollerade även om det var fostervatten som sipprade och det hade jag gissat rätt på. Det var skönt att M. kom in efter ett par timmar så man fick lite sällskap och att man hade honom vid sin sida.
Värkarna började tillta något och det kändes som att vi kunde sova kvar även om Pyrets hjärtljud äntligen hade blivit godkända. Kl 2 fick vi chans att sova lite.
På fredagen efter lite sömn då och då från min sida så gick vi tillslut upp, värkarna var kvar, men hade ändå avtagit litegrann till min besvikelse så vi gick upp på BB och fick i oss lite frukost.

Dagen som följde är nog en av de jobbigaste jag varit med om.
Efter 3 försök att sätta en skalpelektrod på Pyrets huvud för att kunna följa hjärtljuden lite lättare så visade det sig att det hade gått hål på fosterhinnan lite längre upp så de var tvungna att spräcka den längst ner så att vattnet skulle gå ordentligt, med en s k hinnsvepning. Den och de 3 försöken att sätta elektroden på Pyrets huvud gjorde så fruktansvärt ont. Men nu så kom värkarna igång lite extra iaf och vi hoppades att de skulle sätta fart.
Efter ett tag med värkar som började avta igen så beslutades det att jag skulle få värkstimulerande för att det skulle bli någon bebis denna dag. Jag var nervös inför detta beslut då jag hört att det kunde bli ett väldigt intensivt värkarbete och det visade sig vara rätt. Värkarna kom igång väldigt fort och blev bara värre och värre. Jag fick lustgas och det kändes som om jag var tvungen att stå och andas in den hela tiden för så fort jag tog bort den gjorde det otroligt ont. Tillslut var de tvungna att dra ner på det värkstimulerande då jag hade i stort sett en enda stor värk.
Tyvärr började värkarna att avta för mycket igen och det fick öka dosen riktigt mycket. Och efter detta har jag inte mycket minne. Jag vet inte hur jag kom ner i sängen eller vad som skedde runt omkring, jag var konstant hög på lustgas då jag bara kände enorm smärta hela tiden. Men jag hörde mig själv skrika och kände igen krystvärkarna och förstod att det borde snart vara slut. Tillslut kommer den välbekanta avsaknaden av smärta och jag hörde små ynkliga skrik. Efter en liten liten stund fick jag upp den underbaraste lilla pojke i min famn som gosar in sig i mig och ligger där och ser så fundersam ut. Kl 19.50 på fredagskvällen, valborgsmässoafton, föddes han och vägde 3540 g, var 50 cm lång och hade en liten blond kalufs på huvudet.

Lik min förra fölossning sprack jag lite för mycket och jag fick åka upp på operation och därefter ligga på uppvaket och kom inte ner till vår son förrän vid kl 23.30 på natten. Den tiden gick så sakta och det var en härlig känsla att äntligen få komma ner och få hålla min lilla pojke i min famn.

Idag är Viggo 4 dagar och fått vara hemma 2 dagar. Att ens hjärta kan svämma över för ännu ett litet liv är ofattbart och ögonen tåras när jag tittar på bägge mina mirakel.