Alva Vilna Christina Spjelkavik

-du underbara, välkommen hem

26 dagar till var för lång väntan, du hade bråttom till världen, att få träffa alla som längtat efter dig.

Onsdagen 27/8-2008 gick jag på toaletten vid ca halv 5, lite typiskt att det var 1 1/2 timme tills jag ändå skulle upp och jobba. Även om jag var väldigt trött var det ingen tvekan när jag väl satt där. Det där var mitt vatten som gick!Jag väckte M. som vaknade till ordentligt när jag förklarade vad som hade hänt och sedan ringde jag till förlossningen. De tyckte att jag skulle avvakta i och med att jag inte hade några värkar, om de inte kom igång innan kl 8 skulle jag åka upp till sjukhuset och titta så att allt var bra med skrutten i magen. Men 40 minuter var allt jag behövde vänta, då det blev en väldans massa värk i höfterna och ryggen. Jag ringde förlossningen igen och fick till svar att fortsätta avvakta, om värkarna inte blir mer regelbundna så skulle vi fortfarande åka upp till sjukhuset vid kl 8. Vi började klocka värkarna och de fortsatte att vara oregelbundna, men det gick högst 7 minuter mellan dem. När det hade gått lite mer än 1 timme var min tanke att nu är det verkligen på gång. M. fick ringa sin mamma och förbereda henne på att agera taxi. Jag ringde förlossningen på nytt och de ville att jag skulle avvakta lite till. Jag blev lite frustrerad över att vi inte bara kunde åka in, tänkte ju att jag känner mig själv bäst, men fann mig i det. Då stod jag ut ytterligare en timme, men tillslut var det fel att sitta och att stå, jag vankade runt i lägenheten för att stanna när värken blev som värst och försöka andas igenom den. Under denna timme var M. väldigt samlad och plockade ihop det sista till förlossningsväskan och jag sa åt honom att lägga sig en stund. Han blev ju inte gladare av att se mig ha ont och han behövde krafterna till när jag inte skulle ha dem längre.Klockan 7.20 klockade jag sista värken, M. fick ringa sin mamma och säga att hon skulle komma NU! Jag ringde själv sista samtalet till förlossningen och sa att jag vill inte vara hemma längre utan att nu kommer vi in. De var förstående och sa att vi skulle komma, hade de sagt något annat vet jag inte vad jag hade gjort.

Väl inne på förlossningen blev vi väl mottagna och visade till ett rum. De satte ctg på magen och så skulle jag ligga i 20 minuter för att de skulle se om skruttens hjärtkurva var bra. Bara tanken på att ligga still i 20 minuter var skrattretande men det var bara att bita ihop och göra som de sa. Kurvan på hjärtljuden var lite höga, men annars såg det bra ut. Barnmorskan förklarade att de ändå ville ta ett fostervattenprov för att se så att det verkligen var vattnet som hade gått, jag försökte förklara att det inte kunde ha varit något annat, med det örat ville de inte lyssna på. En läkare kom och behövde slutligen ändå inte ta ett prov då det helt klart var som jag trodde i och med att hon såg lite av ett huvud med en massa hår och det visade sig att jag redan var öppen 10 cm. Med detta menas att"utdrivningsskedet" är igång, helt enkelt att barnet är redo att komma ut. Då frågade de om jag ville ha lustgas! Den masken hade jag varit sugen på sedan jag kom in.Än var det tyvärr inte dags att krysta, utan jag fick andas mig genom värkarna i lustgasmasken. Ont hade jag fortfarande men jag hade lättare att koncentrera mig på att andas med lustgasen. Men trycket blev inte lättare och jag ville krysta fastän det inte var dags. Detta gjorde att skruttens hjärtljud gick upp och de fick göra en skrapning på huvudet för att mäta hennes mjölksyra vilket visade att hon var stressad och trött och beslutet att använda sugklocka togs.Rummet fylls med en massa personal och jag var nöjd med min lustgas och svettrasa som jag höll stenhårt i.Personalen blev fulla av skratt när en sköterska kommer och frågar M. om att få ta blod från navelsträngen, varav jag svarar genom lustgasen att "jag ska ha sen avnavling!". Vid medvetande var man ju iallafall.Sugklockan fästes på skruttens huvud och vid nästa värk måste jag ta i för bebis och fosterland då de ska hjälpa mig på traven och verkligen få ut henne. Jag tar i och tro mig, det gör så ont, i mage, höfter, rygg och underliv, vilket helt plötsligt försvinner och jag har min underbara dotter på magen. Hon är trött och medtagen, men helt perfekt och som bara ligger och tittar upp på mig. Den känslan går inte att beskriva, det gör ont i kroppen av lycka bara att tänka på det. Klockan var 12 och hon vägde 3050 g, var 46 cm lång och hade en rejäl kalufs av hår på huvudet.

I och med att de använde sugklocka blev förlossningen lite för forcerad och jag behövde sys lite extra än vid vanlig bristning. Som tur var fick vi lite tid tillsammans jag, M. och vår dotter innan jag fick åka upp på operation, annars hade det känns så tomt att åka iväg för att inte få träffa dem på ca 3 timmar.Väl uppe på operation lade de en spinalbedövning, vilket innebär att känseln i kroppen försvann från höfterna och neråt. Efter att jag blivit sydd ordentligt fick jag ligga på uppvaket tills jag började kunna röra på benen litegrann, fick en isglass med hallonsmak under tiden, underbart gott för någon som inte hade ätit sen kl 5 på morgonen.Efter detta fick jag komma ner till min lilla nya familj, det var lite jobbigt att inte komma upp ur sängen direkt för att kunna hålla min lilla flicka, men jag visste ju att det inte skulle dröja jättelång tid tills dess.

Idag är Alva 4 dagar och fått vara hemma 1 dag. Jag har aldrig varit lyckligare eller mer stolt i hela mitt liv!