Morgonen började jag vid gott mod, vi åt frukost här hemma till-
sammans och sen var det dags för mig att bli fin för jobbet. När jag var ett par minuter från att klä på mig ville Alva upp i famnen, väl där börjar hon vinka hejdå till pappa. Då började det kännas i hjärtat, att det var inte vi som skulle vinka hejdå, utan dem skulle vinka till mig.
Efter många vinkningar och slängpussar i trapphuset in till pappa M. och min miniälva Alva så började jag gå mot bilen. Klump i halsen och tårar i ögonen, tänkte själv att jag var så fånig då det inte var första gången jag var borta.
Väl på jobbet kändes det helt ok, många att prata med och mycket att prata om, men oj, vad jag längtade hem. Kl halv 3 kändes det som att det var en evighet sen jag var hemma.
När jag kom hem så var det helt underbart att krama om min miniälva, och många pussar fick jag, så härligt att bara ha henne i famnen igen.
Nu sover mitt hjärta och imorgon är det dags igen, undrar hur det kommer att kännas då?
Om 10 min börjar Ullared, någon mer som ska titta med ett stort leende i ansiktet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar