16 juli 2008

Ansvarskännande?

2003, när vi bodde i Karlshamn blev jag och M. med katter, Nella tog vi hem i april och Flinga i augusti. Nella var 2-3 år och Flinga 3 månader. Bägge två hittade vi på KKS, Kattkommando Syd. Bägge hemlösa, hittade ute. Nella i skogen och Flinga vid en motorväg.
Tro mig, att bli med katter är inte bara underbart (förutsatt att man är en sk kattmänniska), utan ibland rent jäkligt. Mungiporna drar neråt när man ser att tapeten försvinner bit för bit. Ett krävande jamande när maten är slut. Men leendet kommer fram när man ser de där ögonen som tittar bedjande, busigt eller till och med surt på en.
Frågan är hur man nu kan skaffa en katt eller något annat djur utan att känna ett ansvar för det. Om man nu inte känner empati för ett djur, varför involvera sig överhuvudtaget? Är det så svårt att säga nej till ens barn tjat? För jag lovar, ett barn lider inte av att vara utan djur såsom ett djur gör när den fått kärlek ett par månader för att sedan bli utslängd i kylan utan att förstå varför.
Jag skäms ärligt talat för mina sk medmänniskor som beter sig på detta sättet!


1 kommentar:

Jessica sa...

Har du tittat på Tv4 nu? Håller med dig helt. Ta inte in ett liv i ditt eget om du inte kan ta ansvar för det. Basta!

Kram kram