Är man verkligen beredd?

Man är inte beredd ett dugg, på alla känslor, alla instinkter som kommer fram när man får barn. Bara att få upp sitt barn på bröstet efter en förlossning går inte att beskriva. Det är det vackraste, mest underbara mirakel du precis har fått. De känslorna ändras till glädje, oro och undran. Allt från att undra om de andas normalt till att undra om bajset ska ha den färgen.

När de börjar bli några år får man en annan oro och undran. Det kan skära i hjärtat på en om och om igen.

Alva har inte riktigt kommit in i gruppen på sin förskola tycker jag, vilket inte är så underligt då vi har varit så mycket sjuka så barnen har inte ens varit 50% av sin tid där sen inskolningen.

Alva är också fortfarande kvar mycket i det att leka bredvid, men jag som förälder vet ju också att hon tycker att det är riktigt roligt att leka med andra barn stundvis bara de kommer igång.

Därför gör det riktigt ont i mig när jag ser att hon är ensam när jag går medan de andra barnen leker i grupper. Jag har pratat med personalen om det och de är medvetna om det och de gör nog sitt bästa av det. Jag vet också att en del av lösningen är att om vi bara får vara friska så att de kan gå dit kontinuerligt så kommer det att ändras, till en del iallafall, som det är nu är hon ju ett barn som bara dyker upp då och då...

Men just nu skär det i hjärtat, tankar om att hon kanske inte kommer få några vänner dyker upp osv. Allt för att det ska göra lite mer ont i en...

Mitt hjärta...